Samuel Hahnemann – homeopatins fader

Samuel HahnemannSamuel Hahnemann föddes i Meissen 1755 som son till en fattig porslinsmålare. Den unge Samuel visade sig ha ett briljant läshuvud och en enorm självdisciplin. Han studerade medicin vid Leipzigs universitet från 20 års ålder och studierna avslutades med doktorsexamen vid universitetet i Erlangen 1779. Men Hahnemann blev ingen vanlig läkare. Han var synnerligen otillfreds med sin tids medicinska vetande och läkarnas förmåga att bota sjuka. Han opponerade sig kraftfullt mot många vedertagna läkemetoder: mot de våldsamma åderlåtningarna, missbruket av laxering, mot kvicksilversublimat, blyplåster och -salvor, och inte minst mot att patienterna fick för starka och för många mediciner på en gång. Hahnemann ägnade sig därför alltmer åt kemi, som han hyste ett brinnande intresse för, medicinsk forskning och skriftställeri. Han insåg tidigt att levnadsförhållandena intimt hängde samman med hälsan och propagerade för hygien, frisk luft och diet. Detta var någonting nytt för den tiden och resultatet blev att han utsattes för diverse angrepp och förföljelser från såväl läkarkåren som apotekarna.

Efter mycket sökande växte homeopatins lagar så småningom fram hos Hahnemann. 1808 skrev han i ett brev: ”Jag har nu sedan 18 år övergivit de gamla vägarna inom läkekonsten.” Han blev på det klara med att läkemedel noga måste utforskas och prövas på friska människor. Medlen måste ges var för sig och oblandade. Den etablerade läkekonsten, allopatin, byggde på trossatsen Contraria contrariis curantur dvs. ”motsats botas med motsats”. Hahnemann myntade begreppet Similia similibus curentur d.v.s. ”lika bör botas med lika”. Detta innebar att han botade sjukdom med medel som, i outspädd form, själva kunde orsaka liknande tillstånd. Hahnemann gav medlen i oerhört svag dos och endast ett i taget. Den sjukes egna läkande krafter väcktes då till liv.

Hahnemann var en mycket flitig skriftställare och alla hans alster fungerade som förberedelser för ”homeopatins katekes”. Så benämns hans viktigaste verk, Organon der rationellen Heilkunde vars första upplaga kom ut 1810. Året efter bosatte sig Hahnemann för tredje gången i Leipzig. Två gånger i veckan föreläste han vid universitetet där om sin nya lära. Han fick hängivna lärjungar som efter hand spred homeopatin ut över världen. På nytt blev han dock angripen av läkarna och apotekarna varför han 1821 begav sig till Köthen tillsammans med två av sina elever. I denna stad blev han livläkare åt fursten av Anhalt-Dessau.

Hahnemanns sista stora verk blev Die chronischen Krankheiten som utkom i fyra band 1828-1830. Här lägger han fram sin tes om tre ”miasmer” som bakomliggande orsak till kroniska sjukdomar. De tre ”miasmerna” kallas syphilis (lues), sycosis och psora. Han menade att ca 7/8 av alla kroniska lidanden beror på psora-belastning. Som den framsynta läkare han var insåg han redan vid denna tid det intima sambandet mellan huden och inre organ.

I 48 år hade Hahnemann varit gift med Johanna Leopoldine Henriette, då hon hastigt avled 1830. I det äktenskapet föddes inte mindre än 11 barn. I början av 1830-talet var Hahnemanns anseende som skicklig läkare så stort att patienter uppsökte honom från när och fjärran. Homeopatin blev alltmer uppskattad och erkänd. Bland tyska läkare hade han 200 lärjungar. Europa drabbades av en kolera-epidemi under detta decennium. Det gav Hahnemann ett osökt tillfälle att demonstrera den homeopatiska behandlingens överlägsenhet (huvudmedlet var Camphora) gentemot den allopatiska. Bland de kolerapatienter som behandlades homeopatiskt var det mycket få som avled.

1835 gifte den 80-årigé Hahnemann om sig med den 35-åriga fransyskan Mélanie d’Hervilly, som sökt den berömde läkaren för någon åkomma. Samma år flyttade paret till Paris, där Hahnemann hälsades välkommen med stor glädje. Han öppnade där en praktik och blev så framgångsrik och förmögen att han kunde inrätta en avgiftsfri klinik för fattiga.

88 år gammal avled Hahnemann 1843 i Paris. 50 år senare flyttades hans stoft från Montmartre till kyrkogården Père Lachaise, där de flesta av Frankrikes stora män vilar. År 1900 restes ett stort och dyrbart monument över graven. Samma år tillkom i Washington det största och pampigaste monumentet över Hahnemann i hela världen. Det avtäcktes av USA:s dåvarande president William McKinley, en av landets många presidenter som själva hade goda erfarenheter av homeopati.