Remissvar från Svenska Föreningen för Vetenskaplig Homeopati SFVH

SOU 2019:15 Komplementär och alternativ medicin och vård – säkerhet, kunskap och dialog, SOU 2019:28 ny lagstiftning

Slutbetänkande och lagförslag här: SLUTBETÄNKANDET

Utredaren Kjell Asplund tillsammans med ”expertgruppen” har lagt mycket kraft på att formulera ett nytt lagförslag där de föreslår att alla allvarliga sjukdomar, oberoende av patientens ålder, ska bli förbjudna att behandlas av KAM-terapeuter, men det ska bli tillåtet att lindra de symtom som en allvarlig sjukdom eller en behandling har orsakat oberoende av ålder och sjukdomstillstånd. Även barn under 15 år, vissa infektionssjukdomar och gravida ska bli tillåtna att symtomlindra.

Det kommer fortfarande vara tillåtet att behandla/bota det som anses som en lindrig sjukdom, som till exempel urinvägsinfektion. Men det som är mycket allvarligt är att utredaren vill förhindra att vuxna myndiga människor som har en allvarlig sjukdom ska få tillgång till en alternativmedicinsk behandling med syfte att bota. Lilkaså är det mycket allvarligt att utredaren vill höja åldersgränsen för behandling av barn till 15 år. Vilket innebär att det kommer att vara olagligt att behandla barn under 15 år för både allvarliga och lindriga sjukdomar, förutom när det gäller att lindra symtom orsakad av en sjukdom eller en sjukdomsbehandling. Här gäller det alltså för terapeuten att skilja på allvarlig sjukdom och icke allvarlig sjukdom. I slutbetänkandet sid 247 finns exempel på vad som kommer att räknas som allvarlig sjukdom.

SFVH ser positivt på förslaget till utbildning 1- 2 högskolepoäng i komplementär och alternativmedicin KAM för läkar- och sjuksköterskestudenter. Detta kan, om kurserna utformas tillsammans med KAM-representanter och läkare, bli början på första steget till ökad förståelse och kunskapsutbyte mellan legitimerad personal och KAM-terapeuter.

SFVH har i sitt remissvar bland annat fokuserat på läkaren Anders Petterssons dom. Det finns ett domslut från högsta förvaltningsdomstolen som tillåter alternativ/komplementärmedicin i vården och med det även en möjlighet att läkare och annan personal inom vården kan rekommendera patienter att uppsöka KAM-terapeuter. Vi har också poängterat vikten av att införa ett nationellt register över terapeuter och olika KAM-metoder. Ett register som utredaren Kjell Asplund inte ville skulle utredas, enligt uppgift från en person som ingick i ”expertgruppen”.

Här nedan följer Remissvaret i sin helhet med några kommentarer:

Remissvar utan kommentarer finns i dokument längst ned i artikeln.

SFVH ser positivt på förslaget till utbildning 1- 2 högskolepoäng i komplementär och alternativmedicin KAM för läkar- och sjuksköterskestudenter. Detta kan, om kurserna utformas utan bias, bli början på första steget till ökad förståelse och kunskapsutbyte mellan legitimerad personal och KAM-terapeuter. I övrigt är vi starkt kritiska till hur undersökningen har genomförts och upplever stora brister, se nedan:

Sammanfattning 

1. Patientens rätt att själv välja behandlingsmetod har inte respekterats.

2. Utredaren har inte beaktat de av allmänheten inskickade studier på KAM-terapier, och ingen utvärdering av forskningsresultat har utförts.

3. Utredaren har inte tagit hänsyn till tidigare domstolsbeslut.

4. Frågan om ett nationellt register där KAM-terapeuter kan registrera sig, har inte utretts, trots att detta var ett önskemål i regeringsdirektivet.

5. Lagförslaget är luddigt och behöver omarbetas.

6. Expertgruppens sammansättning har haft en oproportionellt stor övervikt åt det skolmedicinska hållet. Endast två personer av 17 har representerat alternativ/komplementär/integrativ-medicinen. Varav endast en (1) person kom från KAM-fältet.

I sitt remissvar tar Svenska Föreningen för Vetenskaplig Homeopati SFVH sikte på huruvida kommittén har utfört uppdraget enligt direktivet. Därtill kommenteras lagförslaget om begränsningar att utföra alternativmedicinsk vård.

I sammanfattningen av Kommittédirektivet 2017:43 angående ökat patientinflytande och patientsäkerhet inom annan vård än den som bedrivs inom den etablerade vården sägs

  • att patientens rätt att själv välja vilken vård och behandling man vill ha för sina besvär måste i största möjliga utsträckning respekteras men att denna rätt dock måste vägas mot intresset av att upprätthålla en hög patientsäkerhet.

Med hänvisning till patientens rätt att själv välja vilken behandling man önskar, vill SFVH erinra om Novus undersökningen från april 2019 [1] där 2003 personer tillfrågades om de använt komplementär och/eller alternativmedicin, KAM. Av de tillfrågade uppgav 33 procent (1 av 3) att de använt sådan vård någon gång. Av dem som hade fått en KAM-behandling under de senaste 12 månaderna uppgav 78 procent att de hade blivit bättre. Om man ser detta i ett något längre perspektiv och inkluderar även de patienter som har fått en alternativmedicinsk/komplementär-medcinsk behandling för över ett år sedan uppger 66 procent att de har blivit bättre varav 25 procent har blivit helt friska.

SFVH vill här understryka att inga skador eller dödsfall har i Sverige rapporterats utförda av homeopater men att homeopatiska behandlingar ibland kan ge ofarliga förstförsämringar som en reaktion på behandlingen, men detta är inte skador utan en del av en önskvärd läkningsprocess.

  • Direktivet anger vidare; för att den som söker vård ska kunna göra ett välinformerat val av vårdgivare och vårdmetoder måste det vara möjligt att också få information om behandlingsmetoder som finns utanför den etablerade hälso- och sjukvården, vård som även kallas alternativ, komplementär och integrativ medicin, även i de fall sådan vård inte finansieras av det allmänna, samt få information om metodernas effekt.

SFVH föreslår därför att ett nationellt register upprättas branschvis över alternativmedicinska yrkesutövare, med angivande av behandlingsspecialitet, basmedicinsk utbildning och erfarenhet. I registret ska också ges exempel på vetenskapliga studier som styrker behandlingseffekterna.

Här vill SFVH erinra om alternativmedicinska kommitténs betänkande från 1989 med förslag om att ett register skulle upprättas i vilket alla som hade godkända basmedicinska kunskaper, lägst 60 p, skulle kunna registrera sig. Och den som var registrerad skulle få rättigheten att behandla barn över 3 års ålder och även få rätten att annonsera om sin verksamhet. Den alternativmedicinska kommittén ansåg att ökade basmedicinska kunskaper skulle vara ett bra led i att stärka patientsäkerheten. (SOU 1989:60) V g se sid 52 i slutbetänkandet. Något register kom emellertid inte till stånd.

År 2004 tillsattes en ny utredning enligt direktiv 2004:52, vilken utredning leddes av Helena Starup, om hur ett nationellt register över personer som utövar alternativ- eller komplementärmedicin skulle utformas. År 2004 hade i budgetpropositionen avsatts tre miljoner kronor för inrättandet av ett sådant nationellt register. I budgetpropositionen för 2005 föreslogs att ytterligare två miljoner skulle anslås för detta ändamål. Syftet med registret skulle vara att öka patientsäkerheten. (SOU 2004:123) Men något AKM register kom inte heller till stånd denna gång.

SFVH föreslår att det förslag beaktas som framfördes i SOU 2004:123 beträffande ett nationellt register över vårdgivare utanför den etablerade hälso- och sjukvården.

På sid 47 ff. redovisar den nu aktuella kommittén flera utredningar som har utförts tidigare, men ovan nämnd utredning SOU 2004:123 finns inte medtagen i slutbetänkandet. SFVH ställer sig frågan om anledningen till detta kan vara att utredningen inte vill att ett register över alternativterapeuter ska inrättas, trots att detta skulle gynna syftet med regeringens direktiv om ökad patientsäkerhet inom alternativmedicinsk behandling. Ett register skulle också göra det möjligt för vårdgivare inom den etablerade hälso- och sjukvården att informera patienten om vilka behandlingar utanför den etablerade hälso- och sjukvården som finns att tillgå.

Att en ofarlig komplementär behandling inte strider mot patientsäkerheten framgår av en dom vilken Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 23 september 2011, mål nr 6634-10 (2).

Denna dom är refererad i Regeringsrättens Årsbok och utgör således gällande rätt beträffande tillåten komplementärmedicinsk/integrativ be-handling, en ofarlig alternativmedicinsk behandling som gavs jämte en skolmedicinsk behandling. Domen är således vägledande i ovan nämnt hänseende.

Avgörandet nämns i förbigående i betänkandet, men ingenting sägs om att behandlingen var komplementär. I stället fokuseras på det som Socialstyrelsen i sitt yttrande gjort gällande, nämligen en befarad risk för patientsäkerheten, d v s att erforderlig behandling enligt vetenskap och beprövad erfarenhet skulle kunna utebli som en konsekvens av alternativmedicinsk behandling. (En märklig ståndpunkt då den skolmedicinska behandlingen tillgodosåg patientsäkerheten och den homeopatiska behandlingen var en ofarlig komplementär behandling). Social-styrelsens farhågor avfärdar emellertid Högsta förvaltningsdomstolen på sidan 8 i domen enligt följande: ”Den risk för patientsäkerheten som Socialstyrelsen ändå anser föreligger är enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening alltför oklar och hypotetisk för att kunna beaktas.”

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att vårdgivaren i fråga inte visat sådan oskicklighet i sin yrkesutövning genom att, jämte en skolmedicinsk behandling också ordinera en ofarlig alternativ behandlingsmetod, att någon prövotid inte ansågs påkallad.

Det är också svårt att förstå hur Socialstyrelsen, som enligt domstolen hade att visa att patientsäkerheten hade satts i fara, med framgång skulle ha kunnat föra i bevis att den komplementära ofarliga behandlingen, i detta fall homeopatisk behandling som Socialstyrelsen anser verkningslös, hade inneburit en fara för patientsäkerheten.

I betänkandet anges följande: ”Rättsfall som avgjorts av Högsta förvaltningsdomstolen visar dock att den som frångår kravet på vetenskap och beprövad erfarenhet i vissa fall kan komma att undgå inskränkningar i eller återkallelse av sin yrkesbehörighet. De enda sanktionsmöjligheterna är då av arbetsrättslig natur.”

Nu är det emellertid, enligt SFVH:s uppfattning enligt nedan framförda förslag, inte fråga om att vårdgivare inom den etablerade vården ska ordinera alternativmedicinska behandlingar, utan endast informera patienten om att sådana behandlingar i vissa fall kan medges som komplementär behandling när fråga är om de tillstånd som anges i författningsförlaget som förbjudna för alternativ-terapeuter att behandla och, i det fall en av patienten önskad behandling kan tillstyrkas, noteras detta i patientjournalen.

Det ska dock inom parentes framhållas att det framstår som märkligt att en vårdgivare inom den etablerade vården som eventuellt skulle följa den vägledande domen och därför, under motsvarande omständigheter, inte åläggs vare sig tre års prövotid eller deslegitimation, skulle kunna drabbas av arbetsrättsiga sanktioner. Att i utredningen förmedla ett sådant synsätt är enbart ägnat åt att skrämma vårdgivare inom den etablerade hälso- och sjukvården från att samarbeta med KAM, i strid med regeringens direktiv, i vilket det framställs önskemål om en utveckling som skapar bättre förutsättningar för kontakter och erfarenhetsutbyte mellan personer som är verksamma inom och utom den etablerade vården. Ett sådant utbyte skulle skapa ökad patientsäkerhet.

Många patienter vågar inte prata med sina läkare om att de önskar komplementärmedicinska behandlingar eftersom de befarar att deras läkare är negativt inställda till sådana behandlingsmetoder.
SFVH anser därför att det skulle gagna förtroendet mellan patienten och behandlande läkare om vårdgivare inom den etablerade vården ålades att informera patienterna om ett nationellt branschregister som upptar alternativmedicinska behandlingar, vilka kan ges som komplement till skolmedicinsk behandling när det gäller sådana tillstånd som avses i lagförslaget 2-4 §§, om patienten så önskar.

Kommentar till remissvaret: Syftet med detta förslag är att mildra förbudet, att behandla allvarliga sjukdomar. 

I det fall patienten har framfört önskemål till sin läkare om en komplementär behandling enligt ovan ska läkaren, i det fall en komplementär-medicinsk behandling kan tillstyrkas, notera detta önskemål i patientjournalen, varpå terapeuten som ger den komplementärmedicinska behandlingen undgår risken att drabbas av sådana sanktioner som anges i lagförslaget. Patienten väljer själv eller i samråd med sin läkare vilken KAM-terapi som ska komplettera den skolmedicinska behandlingen. Detta i enlighet med Patientlagen (2014:821) som syftar bl.a. till att främja patientens självbestämmanderätt.

Kommentar: Att det står att läkaren ska tillstyrka den alternativmedicinska behandlingen och skriva detta i journalen gäller alltså bara vid allvarliga sjukdomar, som enligt lagförslaget ska vara ”behandlingsförbjudna”. Som lagförslaget nu är utformat riskerar terapeuter att få böter och upp till ett års fängelse om hon eller han behandlar svårt sjuka patienter i syfte att bota. Detta förslag från SFVH ämnar att skydda terapeuten och öppnar upp för behandling av alla allvarligt sjuka människor inklusive de som har cancer och diabetes.

Utöver symtomlindring föreslår SFVH att undantaget i lagförslagets 7§, i likhet med vad som gäller enligt norsk lag, Lov om alternativ behandling av sykdom 7 § 3 st, också ska gälla om behandlande läkare inom den etablerade vården har tillstyrkt att en komplementärmedicinsk behandling får ges på patientens begäran i de fall som avses i lagförlaget 2-5 §§ och detta har noterats i patientjournalen. Därtill föreslår SFVH att undantag ska göras i det fall den etablerade sjukvården har förklarat en patient som avses i lagförslaget §§ 2-5 obotlig och därför inte har någon ytterligare behandling att ge och detta har noterats i patientjournalen. Då ska patienten vara fri att välja en alternativmedicinsk behandling som sista halmstrå varmed vård-givaren utanför den etablerade hälso- och sjukvården inte riskerar sanktioner för att ge behandling under dessa förutsättningar.

Kommentar: Att patienter som anses obotliga inom den vanliga sjuk-vården borde vara fria att söka alternativmedicinsk hjälp är självklart, kan man tycka, men enligt lagförslaget kommer en KAM-terapeut inte ens få behandla allvarligt sjuka patient som anses obotliga av den vanliga sjukvården. (alltså försöka bota och inte bara lindra symtom). Därför föreslår SFVH att det ska vara tillåtet att behandla patienter i behov av ”sista halmstråt” och för att skydda terapeuter från uppslitande rättsprocesser är det en fördel om det står i patientjournalen att sjuk-vården inte kan göra mer för patienten och patienten är fri att uppsöka alternativvården.

Men faktum är att patienter ÄR fria att använda alternativmedicin trots allvarlig sjukdom även om den nya lagen införs i Sverige, där begränsningar sätts på KAM-terapeuterna och inte på patienterna. Frihet finns att åka till närmaste grannland eller till vilket annat land som helst runt världen för att få en komplementär/alternativmedicinsk/integrativ behandling. 

SFVH invänder emot att barn under 15 år, enligt lagförslaget 5 §, endast får utredas och behandlas för symtom till följd av sjukdomen eller sjukdomsbehandlingen. SFVH förslår att nuvarande åldersgräns 8 år skall behållas, men på sikt tas bort, och att patienter över denna ålderkategori får behandlas av alternativterapeuter för alla tillstånd utom de som anges i lagförslagets 2-3 §§. För dessa tillstånd ska en komplementärmedicinsk behandling få utföras om föräldrarna har begärt en sådan behandling och vårdgivaren inom den etablerade hälso- och sjukvården har tillstyrkt föräldrarnas önskemål och detta har noterats i barnets journal.

Kommentar: Advokat Ingegerd Krook, som SFVH anlitade menar att det inte ingår i detta betänkande att ta bort åldersgränsen, utan det vi kan uppnå är att få behålla 8-årsgränsen. SFVH anser givetvis att åldersgränsen ska bort och därför är detta också infogat i texten. 

Med en sådan ordning som SFVH här föreslår skulle patienten få det inflytande över vården som direktivet anger, nämligen en rätt att själv vara delaktig i den vård och behandling man vill ha utan att intresset av att upprätthålla en hög patientsäkerhet äventyras. Dessutom skulle denna ordning öka kontakterna och förståelsen mellan vårdgivare inom och utom den etablerade hälso- och sjukvården och därmed skulle patientsäkerheten öka.

KAM får enligt nu liggande lagförslag endast symtomlindra patienter som lider av sådana tillstånd som anges i författningsförslaget 2 och 3 §§ och tillstånd som enligt 4 § sammanhänger med graviditet och förlossning. Därtill får symtomlindring enligt 7 § ges när det är fråga om barn under 15 år.

När fråga är om symtomlindring i samband med graviditet och förlossning och när fråga är om barn under 15 år får KAM också utreda för att kunna symtomindra. Det har emellertid inte klargjorts vad som avses med utredning för symtomlindring. Var går gränsen mellan symtomlindring och behandling av sjukdomstillståndet i sig?

SFVH förstår inte hur det ska vara möjligt att symtomlindra utan utredning vid sådana tillstånd som anges i lagförslagets 2 och 3 §§. SFVH yrkar att författningsförlaget ändras i denna del så att det blir tillåtet för KAM terapeuter att utföra nödvändig utredning för symtomlindring också av dessa tillstånd.

SFVH anser att det ska vara tillåtet att göra en utredning för att kunna fastställa vilken symtomlindring som är lämplig i förevarande fall också då fråga är om tillstånd som avses i författningsförslaget, 2 och 3 §§ och ingen komplementärmedicinsk behandling har medgetts av behandlande läkare.

Kommentar: SFVH anser som tidigare framkommit att lagförslaget behöver omarbetas men det behöver också läggas till i alla berörda paragrafer att det ska vara tillåtet inte bara att symtomlindra, utan det ska också vara tillåtet att utreda vilken symtomlindring som passar bäst för den enskilde patienten.

Utredaren gavs också i uppdrag

  • att genomföra en kartläggning av aktuella forskningsresultat och pågående forskning när det gäller behandlingsmetoder som används utanför den etablerade hälso- och sjukvården samt
  • att kartlägga vilka olika utvärderingsmetoder som använts för sådana behandlingar. Därutöver ska redovisas i vilken mån de alternativa metoderna genomgår klinisk prövning enligt gängse praxis samt vilka eventuella hinder som finns för sådan prövning.

Företrädare för KAM-branschen har till utredaren skickat in ett stort antal vetenskapliga studier som visar effekten med alternativa terapier. Men inte någon av åberopade studier har beaktats i utredningen. Med anledning av denna försummelse bilägger SFVH till sitt remissvar en förteckning avseende vetenskapliga placebokontrollerade, dubbelblinda studier samt även där studier som tillexempel pragmatiska- och observationsstudier ingår [2]|3].

SFVH vill särskilt hänvisa till forskningschefen och läkaren Robert Hahn, som i sin artikel ”Homeopathy: meta-analyses of pooled clinical data” [4] påvisar effekt av homeopatisk behandling, där han under rubriken Conclusion skriver att ”homeopatiska medel visar att de ofta är överlägsna placebo”.

  • att bidra till att öka kontakterna och förståelsen mellan den etablerade vården och den vård som är utanför den etablerade vården i syfte att öka patientsäkerheten. Om kontakten behöver förbättras ska förslag till sådana förbättringar lämnas.

Det finns ingenting i betänkandet som visar eller ens antyder att direktivet har följts i denna del. Men det hade varit önskvärt och enligt direktivet om utredaren hade kommit med förslag till brobyggande åtgärder för ökad förståelse och kontakt mellan KAM och hälso- och sjukvården.

I delbetänkandet har emellertid ett förlag lagts fram om att utbildning motsvarande 1- 2 högskolepoäng i alternativmedicin ska införas för legitimerad personal inom hälso- och sjukvården. SFVH anser att detta förlag är utmärkt under förutsättning att företrädare för KAM-branschen får vara delaktig i utformningen av denna utbildning.

SFVH anser emellertid också att om ett nationellt register som det SFVH förslår inrättas för vilket vårdgivare inom den etablerade vården, inte 1177 Vårdguiden så som utredningen föreslår, skulle ha ett ansvar att informera patienterna skulle detta kunna förbättra kontakten mellan terapeuter inom och utom den etablerade vården och därmed stärka patientsäkerheten. Detta särskilt om patienterna ges en möjlighet att begära komplementärmedicinsk behandling vid tillstånd som anges i författningsförslaget, §§ 2-5.

  • att lämna förslag till en policy för utvärdering och reglering av behandlingsmetoder som idag inte tillhör den etablerade hälso- och sjukvården, men som efter en utvärdering skulle kunna utgöra en värdefull del av denna vård.

SFVH har inte kunnat finna stöd för att förslag till sådan policy har lämnats av utredaren.

  • att lämna förslag till ett system som bidrar till att patienter får sådan information som är nödvändig för att göra väl övervägda vårdval och för att undvika oseriösa och farliga behandlingsalternativ.

Utredaren föreslår att Socialstyrelsen tillsammans med 1177 Vårdguiden upprättar en portal som ska informera om KAM. Sådan information skulle kunna bli mycket bra, under förutsättning att KAM-branschen får vara delaktig i framtagande av denna information. Men eftersom ingenting i betänkandet visar på vilja till samarbete och ökad förståelse mellan KAM och hälso- och sjukvården finns risk för att informationen blir ensidig och därmed ställer sig SFVH mycket tveksam till att information om KAM-terapier läggs ut på 1177 Vårdguiden.

Utredaren har inte tagit fasta på behovet av ett register för att stärka patientsäkerheten och att hjälpa patienten att göra väl avvägda vårdval. Här menar SFVH emellertid att ett register som det i remissvaret föreslagna skulle kunna tjäna det syfte som avses i direktivet.

  • att utreda om rätten att behandla vissa allvarliga psykiska sjukdomar och störningar bör begränsas för den som inte är legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal.

Här har SFVH konstaterat att allvarliga psykiska sjukdomar inte behandlas åtskilda från andra allvarliga sjukdomar utan faller in under § 3 i författningsförslaget. SFVH har ingenting att invända mot detta.

Övriga kommentarer

FVH vill framhålla den skillnad i inställning till homeopati som till exempel föreligger mellan Sverige och England / Skottland. I dessa länder har man under mycket lång tid framgångsrikt tillämpat homeopatisk behandling.

Det finns i England även ett institut ”Homeopathic Research Institute” (HRI) som stödjer och främjar forskning av hög kvalitet på homeopati. [5]

Tronföljaren Prins Charles står bakom ”Prince Charles Wellness Center” dit läkare bjuds in för att lära sig mer om den komplementära metodens effektivitet och funktion, som de ofta saknar inblick i. I Storbritannien har man således förstått värdet att få läkare och homeopater att samarbete, något som Sverige borde ta efter.

Avslutningsvis vill SFVH kommentera sammansättningen av den utredningsgrupp som under tidigare generaldirektören för Socialstyrelsen, Kjell Asplund, har medverkat till betänkanden och författningsförslag.

Expertgruppens sammansättning har haft en stor övervikt åt det skolmedicinska hållet. En övervägande majoritet, 16 av 17 ledamöter, kommer från regionsjukvården eller svenska myndigheter som har en direkt koppling till den offentliga hälso- och sjukvården.

För att motverka övervikten åt det skolmedicinska hållet i ”expertgruppen”, borde fler representanter från KAM ha bjudits in av Kjell Asplund. Till exempel både Akupunkturförbundet och Kroppsterapeuternas Yrkesförbund som tillsammans har 4 650 medlemmar borde haft varsin representant i utredningsgruppen. Likaså professor Robert Hahn med sin kompetens och inblick i homeopatisk forskning borde ha varit en självskriven medlem i expertgruppen.

Endast två av ”expertgruppens” 17 medlemmar representerade KAM/integrativ-medicinen, en person från KAM och en person från integrativmedicinen. SFVH menar att en sådan sammansättning av experter i en grupp som ska utreda KAM är till nackdel för objektiviteten varför det slutbetänkande och författningsförslag som expertgruppen har lagt fram inte kan anses grundat på balans och neutralitet. SFVH anser därför att lagförslaget behöver grundligt omarbetas, för att bättre tillvarata patienters rätt till valfri vård.

Marina Szöges

Stockholm 2019-10-31

Referenser

  1. http://media.dagenshomeopati.se/2019/06/15209_Novus-Rapport_Alternativmedicin-och-behandling_30-april-2019_FINAL.pdf
  2. http://hogstaforvaltningsdomstolen.old.domstol.se/Domstolar/regeringsratten/Avg%C3%B6randen/2011/September/6634-10.pdf
  3. http://vetenskapenomhomeopati.se/
  4. https://www.hri-research.org/resources/essentialevidence/
  5. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/?term=robert+hahn+homeopthy
  6. https://www.hri-research.org/

Remissvar i pdf: Remissvar 31-10

Delbetänkande: DELBETÄNKANDET

Slutbetänkande: SLUTBETÄNKANDET

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Speak Your Mind

*